Henrika Andersson:
Att tro är inte att veta,
att tro är att inte veta,
att våga söka och ifrågasätta.

För egen del är det irrelevant om Gud är död eller inte. Betydligt intressantare är, att trots att många idag skriver ut sig ur kyrkan, fortsätter dialogen om religion och trosfrågor. Mänskan är nyfiken till sin natur, de obesvarade frågorna om livets mysterium återkommer och förenar oss.

Kim Lück:
Jag instämmer gärna i dina tankar. I och med att Gud inte är ett kunskapsobjekt i vanlig mening, så blir diskussioner om Gud och hans eventuella död helt ofruktbara. För en person som inte känner sig berörd av Gud, kommer han att vara död, medan en person som känner sig berörd av Gud tror på en levande livgivare. Den andliga törst, som du så väl beskriver, är väl känd genom kyrkans historia. Redan på 400-talet gav Augustinus ut en självbiografi, Bekännelser, där han beskriver sitt andliga sökande och de svar han fann.

Henrika Andersson:
För en tid sen regisserade jag en pjäs där frågor kring religion och makt synades i sömmarna (”Fundamentalisten” av Juha Jokela). Svårigheten att respektera den andras tro/ församling och hur vi i kärlekens namn begår de värsta brotten, löper genom mänsklighetens historia. I religionens namn genomdrivs såväl personliga som politiska beslut, det förs och har alltid förts krig med religiösa förtecken. Men har det i grunden med vår personliga tro att göra? Är det faktiskt så att medborgarna vänder kyrkan ryggen för att de struntar i Gud? Har vi verkligen slutat bry oss om andliga och filosofiska spörsmål? Knappast.
Varje gång jag redovisade för den process vi undersökte med teatergruppen, ville bordssällskapet (oberoende av ålder eller kön) spinna vidare på frågor om tro och religion. Det hände att jag medvetet försökte avfärda ämnet och föra in samtalet på vardagligare ting, men förgäves. Såväl främlingar som bekanta, vänner och släktingar ville delge bitar ur sin andliga odyssé; upplevelser från barndomen, skriftskoletiden, krockar med andra religioner. Var och varannan hade behov att ventilera sina tvivel om hur och när och varför de gjort sina val.

Kim Lück:
Tyvärr såg jag aldrig Fundamentalisten, men jag hörde många uppskattande uttalanden om pjäsen. Temat som pjäsen behandlade är åtminstone väldigt angeläget. Det är ett svårt problem, att tro och hätskhet ibland kopplas ihop med ödesdigra följder. Har det möjligen att göra med att det som utkristalliseras i en människas tro, för henne representerar det mest grundläggande och värdefulla i livet? Kan det då bli så, att ett hot mot tron också förstås som ett hot mot den egna existensen? När man känner sig allvarligt hotad, så går det lätt så att man skyddar sig genom aggression och ibland t.o.m. våld. Jag har svårt att förstå fenomenet annars. Som du antyder, så kan tron också kopplas till maktbruk och maktmissbruk – här undrar jag dock om detta är mera ett cyniskt utnyttjande av trostematiken än egentlig levande tro. Snårigt är det, i alla fall.

Henrika Andersson:
Tron är presonlig, till och med intim och berör oss på många plan. Också den som lever utan tro annat än på det vetenskapligt bevisade, har i tiden gjort ett val, fattat ett beslut och tagit ställning för eller emot. Att kyrkan eller någon i dess tjänst tror sig ha ensamrätt till svaren om hur vi skall leva eller på livets mysterier, är att underskatta individens strävan att finna sin egen väg. Låt frågetecknen frodas, låt mysterierna finnas för dem som behöver dem. Att säga nej är också att ta ställning. Med det är inte liktydigt med att överge sin tro.

Kim Lück:
Trosfrihet är en grundläggande mänsklig rättighet. Inom den lutherska kyrkan har vi lätt för att acceptera att människor gör personliga avgöranden i trosfrågor; Det var faktiskt en av poängerna med reformationen.

Dina ord fick mig att minnas. Ärkebiskop Paarma suckade en gång att det finns så många som av kyrkan vill höra vad som är moraliskt rätt och riktigt, men att ingen vill höra om det som kyrkan egentligen vill säga: Trots att vi inte alltid vet vad som är rätt och riktigt i en komplicerad värld och trots att vi inte ens alltid gör det som vi själva anser vara rätt och riktigt, när vi tycker oss ha funnit ett svar, så är vi som människor värda att älskas.

Henrika Andersson är författare och regissör.
Kim Lück är präst.