och i denna stillhet som är gatlyktornas
före de slocknar och något annat tänds
förvrids ansiktet långsamt i fönstret
som i en skrattspegel. som en karrikatyr
maskerande sina hemligheter genom
att överdriva dem. men de pockar inte längre
på lösning: cirkeln är sluten
spegeln ger välkända vrångbilder
man jag har inget behov av exakthet
och staden kan inte längre tränga in
i min fristad. blommorna vissnar inte längre
jag träffar allt som slår tillbaka
jag sorterar frågorna. jag vet svaren som
avskärmar det möjliga från det omöjliga
är inte det att ...harmoniera?
och jag är inte rädd längre
för att somna. jag somnar inte
det är natt snart morgon. jag somnar inte

Och jag vänder mig bort
från dessa förvridna anletsdrag
hopspjärnade som om de krampaktigt
försökte dölja en kvarglömd anklagelse
om att tryggheten inte är förutsättningslös
om att tillfredställelsen måste vara delbar
att kompromisser delar sanningen asymtotiskt
ända tills den inte mera syns. inte finns
och att detta accepterande är en synd

men det finns ingenting som säger
att man bör överge den man är
och jag kan inte.